Text Sushi by Alf Rehn

    Vad är det egentligen företagsekonomin, som akademiskt fält, skall producera? Frågan kan tyckas udda, t.o.m. obegriplig, men är i mitt förmenande viktig, för där filosofi och biologi framstår som tämligen klara sysselsättningar, och begripliga för och i sig själva, är det mycket mera oklart vad företagsekonomi finns till för. Ska den vara nyttig, ska den skapa mervärde, vara intellektuell, vara kritisk, vara produktiv? Eller, representerar den en helt ny form av akademisk utopi, ämnet som är allt för alla, ämnet utan urskiljning? Ett ämne som utvecklats framför allt för att motsvara krav, alla krav, alltid?

    Det intellektuella samtal som omger den nutida akademiska arenan ter sig ofta som en krisernas hegemoni, inte helt olikt den permanenta revolution som i dagens värld kännetecknar de post-sovjetiska republikerna. I båda fallen ser vi en teknokratisk syn kämpa mot en som vill poängtera mångtydighet, med skillnaden att de post-sovjetiska teknokraterna nu verkar sitta allt lösare, medan de instrumentellt inriktade i akademierna får allt mera makt. Så har också universitetet, en institution som i tiden etablerades som en plats vari den utanför varande världens trauma kunde överbyggas, blivit den skådeplats där traumat kan upplevas på nära håll, i en nästintill laboratorielik miljö – från fritt spelrum till ett experiment i resursering, en produktionsapparat utan egentlig produkt, där begärets mekanismer får agera fritt. Producera mera! Var nyttigare! Ge oss det vi vill ha, även när vi inte vet vad det är!

    Begär och produktion, en teknologisk dröm. I sina skrifter om teknologin formulerade också Martin Heidegger dennas fundamentala natur genom att uppmärksamma sättet den gör omvärlden till en “resurs”, något som existerar för något istället för i sig. Det instrumentella tänkandet har som ett resultat av detta fördelen av att den kan uppställa sig som en nödvändig existens via denna resurs, via dess behövs-för-att – teknik behövs för att världen är full av problem och råvaror, medicin behövs för att världen är full av patologier, och så vidare ad infinitum. Men denna oändlighet för med sig ett problem. Resursen är givetvis konstituerad av teknologin, och krisen/traumat uppstår när acceptansen av denna resursnatur i världen uppvisar att det alltid måste finnas en brist, detta teknologins sublima objekt. Med andra ord, åtrån efter lösningen på vår avhängighet av lösningar.

    Företagsekonomin, en vetenskap som jag har en högst motsägelsefull relation till, är ett utmärkt exempel på detta. I den akademiska världen har de ekonomiska vetenskaperna och handelshögskolorna blivit allt mer mäktiga, då de anses både nyttiga och kapabla att generera en positiv “cash-flow”. De skapar lösningar, de producerar, de tuggar glatt på. Frågan om varför är inte begriplig för dem. De finns för att de finns, och företagen för att de behövs. Folk vill ha! Begäret räcker som förklaring. Företagsekonomi upplevs så vara något som behövs, inte för något speciellt, utan i allra största allmänhet. Dess roll är inte att stilla en specifik åtrå, utan att för att kunna tillfredställa åtråns generella form – att stilla alla våra behov, även dem vi ännu inte insett att vi har. Den representerar så en mycket specifik form av instrumentell idéstruktur, tanken på en lyckans teknologier.

    I den berömda Rede-föreläsningen från år 1959 presenterade C.P. Snow sin tanke om existensen av två kulturer i det intellektuella fältet – den naturvetenskapliga och den humanistiska. Dessa två representerade inte enbart olika förhållningssätt, utan två olika världar med egna metoder för att förstå och skapa kunskap. Denna syn, som elegant delade in världen i kallt rationella naturvetare och känsliga humanister, var givetvis tilltalande både genom sin hemvävda sociologi och genom den enkla och oomkullrunkeliga struktur för förståelse den skapade. Frågan är dock om denna uppdelning är speciellt beskrivande i dagens vetenskapliga arena. Speciellt är det kanske just företagsekonomin, detta vetenskapens ointelligenta styvbarn, som allra tydligast visar upp bristen i Snows klassiska uppdelning.

    Man kunde istället hävda att vår tids huvudsakliga klyfta finns mellan de teknologiskt instrumentella och de icke-teknologiska sfärerna, ty där Snows kategorisering antog att man var antingen “a scientist” eller “a man of letters”, så har den moderna tidens akademiker inga som helst problem att utnyttja insikter från båda sidorna om det akademiska staketet. Tvärtom är denna typ av mild kleptomani positionerat både som vetenskapligt föredömligt – tvärvetenskaplighet skall uppmuntras – och som politiskt opportunt. De riktigt avancerade, med Jacques Lacan som tidig föregångare, kan med lite fingerfärdighet blanda en smaklig anrättning av t.ex. modern biologi, media-teknologi och post-strukturalistisk filosofi. Eller, som i fallet med företagsekonomi, scientistiskt retoriska knep såsom avancerad statistik och operationsanalys kombinerat med de kvasi-samhällsvetenskapliga betraktelser som går under namnet strategisk ledning, med en soupçon filosofi tillagt bara utifall att. Vad som skiljer olika aktörer i detta tvärbefolkade och korsbefruktade fält är dock inte varifrån de tar sina intryck – det är svårt att tro att folk fortfarande tar de s.k. “paradigm wars” på allvar – utan den skrud i vilken de klär sina utsagor.

    De teknologiska finns för något, medan de icke-teknologiska skall vara sig själva nog, så kan vi kanske sammanfatta skillnaden. Dock är situationen sådan att även de icke-teknologiska har lärt sig retoriken, och argumenterar för sin existens som i ett slags teleologisk psykos – “vi finns för att det behövs ett område där man inte skall argumentera för att man behövs” eller “vi tjänar inte företagsvärlden och därför kan vi vara en bra partner för just företagen, för reflektion och så”. Existensen berättigas via sin omöjlighet, alternativt via ett omedvetet bejakande av en i systemet existerande intellektuell dödsdrift. Sällan har heller så mycket motsägelsefullt sagts som när de icke-teknologiska argumenterar för sin sak. Denna i sig intressanta neuros är dock inte vad jag tänkt uppehålla mig vid.

    Istället är det i en annan kris jag vill se det intressanta i modernt universitetsliv, nämligen i sättet som de teknologiska kulturerna – till vilka jag räknar åtminstone naturvetenskapen, de teknologiska ämnena, medicinen och alldeles speciellt juridiken och de ekonomiska ämnena – skapar sitt eget trauma. Där t.ex. företagsekonomin blivit populär och framgångsrik inom universiteten, till den grad att en “business school” upplevs som ett måste för många universitet, så har den också fått representera ett kontinuerligt misstag, en omöjlighet. Och universitetens kris, där en ständig brist på just pengar kombineras med en osäkerhet gällande universitetets roll i en föränderlig omvärld, accentueras i den omöjliga roll som t.ex. företagsekonomin som ämne spelar – universitets förkärlek för den akademiskt ointressanta MBA-utbildningen är ett utmärkt exempel. Denna antaget rent instrumentella vetenskap, som därtill antas kunna generera ett likadant överskott i mervärde som det studerar, är ett både/och – en produktionsapparat för studiet av produktionsapparater. Som en slags deus ex machina skall den efterlikna omvärlden åt universiteten genom att studera omvärlden, vara lösningen genom sitt studium av lösningar. Dess roll blir genom detta att vara just en lyckans teknologi, en slags begärets iteration, där man genom att anamma en kontinuerlig cirkelargumentering skyler över det underliggande traumat – att den perfekta akademiska vetenskapen som den försöker konstituera är en som inte längre har något akademiskt kvar att göra.

    En lyckans teknologi är något som omvandlar lycka från något som existerar i en kontext till något som måste förstås som en resurs i omvandling – vilket t.ex. kan ses i det företagsekonomiska argumentet att lyckan för tredje världen ligger i deras låga levnadsstandard, vilken gör det möjligt att öka deras levnadsstandard genom globalisering och frihandel. Så är också lyckan i det akademiska definierad som att göra något man kan få extern finansiering för – så att man bevisat att man egentligen skulle klara sig utan det akademiska. Men en lyckans teknologi är också en struktur där lösningen som skall ge tillfredställelsen kopplats loss från det konkreta problemet, där apparaten kontinuerligt genererar allt mera lösningar, utan att över huvud taget kunna stanna för att identifiera ett problem. Denna produktion av begärliga lösningar, som svarar mot ett outtalat men dogmatiskt antaget och därmed också outtömligt behov, är typisk för det företagsekonomiska fältet, och kan förstås som bakgrunden till varför denna akademiska byracka blivit det moderna universitetets kungsvetenskap. Men samtidigt är det dess största brist, tomheten i dess centrum. Ett system som skapar lösningar för allt och alla, som definierar sig själv som stillandet av begär, blir ett sublimt objekt – en representation av sin egen omöjlighet. Vad som skiljer de teknologiska kulturerna från de icke-teknologiska är så inte, vilket man ofta misstar sig att tro, att de senare inte är tillräckligt produktiva, utan att de senare inte kan hantera sin produktions nödvändiga återvändsgränd.