Det våras för revolutionen
Det är ett vårtecken så gott som något att begreppet “revolution” börjar göra sig mera påmint. Därför är det också med ett visst nöje man sitter och läser några av böckerna i anrika förlaget Versos nya serie Revolutions, om än så bara för att ånyo fira fantasin om vårens vindar. Denna nya serie verkar vid första anblicken som en postmodern marknadsförares feberdröm: Ta en serie gamla manifest av kända revolutionärer som Mao, Robespierre och Castro, och ge sedan ut dem med hippa nya förord av mediasexiga tänkare som Tariq Ali och Slavoj Žižek. Gör pärmen modern, så att en hipster kan ha den käckt liggande på soffbordet eller i handen på väg till lilla kaféet. Betona radikalismen och det “farliga” i projektet. Gläd dig åt att manifesten är gratis — varken Mao eller hans litterära exekutör (om han har en sådan) kan begära royalties på så gamla verk — och se pengarna rulla in. Det faktum att ett antal konservativa kommentatorer har attackerat projektet, på ett närmast apoplektiskt sätt, torde tjäna som ett extra säljargument. I en tid där det är svårt att hitta sätt att rejält reta upp sina föräldrars generation, vad är väl bättre än att kasta deras egna historia i ansiktet på dem? Radikalism, punk och modern företagsekonomi i skön harmoni. Kanske inte underligt att man ser på det hela med viss misstänksamhet.
Tar man den första volymen i denna nya serie, nyutgåvan av Mao Tse-Tungs On Practice and Contradiction, blir ett antal saker snabbt uppenbara. Ett, postmodern ironi och maoistisk estetik skapar en lätt omtumlande kombination. Pärmen är en orgie både i uppvärmd personkult, med Mao själv som en stigande sol, och i svårläst revolutionsromantik. Ett höjt automatgevär, Maos lilla röda i en uppsträckt hand, ett av tornen som symboliserar det nya, marknadsdrivna Shanghai (men avbildad i en stil som gör att den påminner om en minaret), allt samlas i en stil som kanske bäst kan beskrivas som “Pimp My Mao”. Exakt vad man skall säga om denna pärm – banal revolutionsromantik? ironisk kommentar till nutidens skrämselpropaganda? – blir svårt att avgöra. Två, kombinationen av så olika skribenter som Mao och Žižek gör läsaren lätt desorienterad. Den tidigare var aldrig en stor stilist, utan skriver på ett rätt stolpigt sätt, medan den senare är en konceptakrobat vars texter kan kännas direkt oläsliga av någon som inte är van vid hans lekfulla sätt att vrida på Hegels och Lacans begreppsapparaturer. Där Mao skriver som en övertygad pedant, ömsom mässande och tålmodigt förklarande, strävar Žižek till en radikal omtolkning av ett ibland surrealistiskt slag — som en den politiska filosofins Lewis Carroll. För sig har deras stil problem, av olika slag, men när de ställs mot varandra blir dessa mångfalt större. Det är nämligen oerhört lockande att i den här framlagda volymen läsa dem som stödande varandra, så att Žižeks filosofiska fyrverkeri visar ett oanat djup hos Mao, eller så att Maos sobrare stil ger Žižek en mera analytisk grund. Jag tror båda dessa läsningar är farliga och kontraproduktiva. Det är inte så att den ena förklarar den andra, och kan inte heller så vara. Žižek strävar inte till att visa “vad Mao menade”, utan snarare att visa hur man kan tänka kring en komplex politisk text i en komplex politisk situation. Mao, å sin sida, skulle med stor sannolikhet ha avskytt Žižeks psykoanalytiska läsningar, och hans distinkt heterodoxa politiska teorier. Vad boken visar är inte en ny harmoni, utan ett komplext snitt, en bruten linje. Men när man insett att boken de facto bygger på en motsättning och en konflikt — och inte bara en mellan två skribenter — blir den än svårare att läsa.
Så hur skall man förhålla sig till en dylik bok? Och framför allt, hur skall man förhålla sig till dess utgivning? Det är bortom allt tvivel att Mao inte var någon särdeles angenäm person, och hans revolution står som en av närhistoriens mörkaste fläckar. Hans välde dödade miljoner, krossade oersättliga kulturella och ekonomiska värden, och det var med Kinas stöd som en serie andra blodiga revolutioner utfördes. Varje tänkande människa kan konstatera att det fanns mycket oförlåtligt i Maos projekt, och att ingen revisionism i världen kan ändra detta faktum. Vissa skulle, med goda argument, säga att Mao i sig representerar något oförlåtligt, något som inte skall gömmas undan bakom filosofiska spetsfundigheter. En hel del kommentatorer har också hävdat att den barbari som låg bakom vissa (några skulle säga alla) av de socialistiska revolutionerna ännu inte har avhandlats färdigt, och att det romantiska skimmer som ännu finns över t.ex. Mao är en tänkandets skamfläck. Mycket riktigt har man också kommenterat att där ingen skulle kunna tänka sig att släpa fram en Mussolini eller en Franco som en pigg och ironisk symbol, så har samma självcensur inte drabbat mera vänstersinnade tänkare. Det framstår som tämligen klart att det vore svårt att publicera en bok med t.ex. Augusto Pinochets tal med ett förord av Dick Cheney, utan att detta skulle leda till en smärre internationell incident. Så hur kommer det sig att Mao fortfarande är mera salongsfähig?
Till en del kan detta bero på att de revolutionära manifesten trots allt tenderar ha ett intellektuellt djup. Inte nödvändigtvis så att de vore stringenta och utan motsägelser, men nog så att de ofta har försökt brottas med problematiken av att skapa en ny värld. Till detta kommer det faktum att revolutionen, som koncept, är något oerhört lockande. Vi lever trots allt i en värld där innovation, kreativitet och entreprenörskap hålls som de högsta av honnörsord, och visst är en hyfsad revolution något innovativt och skapande. Inte nödvändigtvis så att denna innovation är bra, eller ens moraliskt önskvärd, men nog så att revolutionärer alltid engagerat sig med “kreativ förstörelse”, något bl.a. entreprenörskapsforskningen alltid hållt som alfa och omega. Där mera konservativa tänkare alltid fokuserat mera på försiktig utveckling, har de revolutionära visat mera av ett tänkandets rock’n’roll — spelar ingen roll så länge det är fullt ös. Den andra volymen i Versos serie, Robespierres Virtue and Terror (även den med ett förord av Žižek), visar nästan upp en slags punk-estetik, där det mesta kunde accepteras i namnet av att man krossade något förljuget. Detta tilltalar folk. Där det konservativa tänkandet alltid lider av problemet att saker helt enkelt tar tid, har de revolutionära tänkarna kunnat visa upp mera av en entreprenörskapsanda. “—Ready, Fire, Aim!” ropar både Mao och Tom Peters, och i båda fallen är det svårt att hålla sig oengagerad. Vi får under inga som helst omständigheter se detta som att de grymheter som revolutioner alltid har fört med sig skulle kunna ursäktas med utopins löften. Dylik pragmatism har alltid varit en otäck plump i det revolutionära tänkandet, och också en som inte hanterats i tillräcklig mån. Men den tjusning som ligger bakom vår smygande kärlek för det radikala ska kanske inte heller underskattas.
Jag är därför lockad att läsa dessa böcker på ett sätt som står i linje med hur Žižek tenderar att resonera. Kanske ska vi inte se dem som vänster-romantik, eftersom vänstern alltid haft tillgång till dessa texter, och redan länge hanterat de frågor som finns i kärnan av dessa. Jag vill, som Žižek, vända på frågan, och istället hävda att introduktionen av dessa revolutions-romantiska böcker inte skall ses som att det gammal-socialistiska projektet lever och mår väl, utan tvärtom som att marknadsliberalismen undermedvetet tagit sig an Mao och Robespierre. Detta är säkerligen något som mången ryggar tillbaka inför, eftersom det verkar finnas en oöverbryggbar klyfta mellan dessa två tänkesätt — det utopistiskt socialistiska och det ny-liberala. Men samtidigt finns det en koppling, och en underliggande trend som knyter samman de två.
Marknadsliberalismens ideologi bygger på en ständig utveckling, och en tanke om att radikala innovationer kan omvandla både ekonomier och samhällen. Borgerliga allianser och nyliberala tankesmedjor talar varmt för hur den enskilde kan skapa vardagsrevolutioner, innovera sig fram till transnationella företag (som gör nationalstaten mindre viktig), via entreprenörskap omvandla sig själv, sin omgivning, sin region och sitt land. Där Mao, som Žižek en gång kallade “the Marxist Lord of Misrule”, sade att saker växte fram ur gevärspipan, säger vi idag att både fred, välstånd och det nya samhället växer fram ur affärsplanen. Både Mao och marknadsliberalerna hyllar kreativitet och gåpåar-anda, och båda föraktar byråkrater och bakåtsträvare. För alla sina missdåd lockade Mao med sig människor genom att säga att handling och nyskapande skulle ta oss till en ny, bättre värld. Revolutionen, av vilken typ den än vara månde, skulle göra livet bättre, framtiden ljusare, alla lyckligare. Mao var, for all intents and purposes, en varm förespråkare av innovation — så länge det var i linje med just hans tankar om detta. Denna tro på det nyas möjlighet, kombinerat med en övertro att innovationen är något definierat, något som lyder under den syn på världen man själv har, sammankopplar en mängd tänkare genom historien.
Ett av de grepp som gjort Žižek berömd är hans sätt att fråga vilket som det underliggande traumat är som skapar en specifik reaktion, som sedan kan vara en viss form av populärkultur eller en ny lag. Här kunde detta grepp tillämpas på honom själv, genom att ställa frågan: “Varför denna hyllning? Varför just nu?” Kanske är det så att Žižek i själva verket är en i allra högsta grad populär författare, som ger vissa specifika, “farliga” tänkare den intellektuella legitimitet som behövs för att t.ex. en börsmäklare eller en Timbro-anställd skall kunna tillfredställa sin åtrå efter något så opassande som Maos drastiska tro på revolutionens möjlighet? Kanske är Žižek framför allt en facilitator, en revolutionens marketeer, som ger oss det farliga i välpackade paket, som gjorda för att obekymrat tas in i dagens konsumtionssamhälle. Det han presenterar är revolutionen i fickformat, gjort sexig och tillgänglig, med rätt slags kredd och rätt slags yta. Något som t.o.m. skulle passa in i styrelserummet, där hela ledningsgruppen tillsammans kan läsa Mao för att fila på sin innovativa Kina-strategi…
Versos böcker skall därför kanske inte ses som ren romantik, utan snarare som ett symptom på en slags fetishism, där revolutionen inte längre är en politisk praktik, utan ett tecken på vår åtrå inför möjligheten att omvandla och radikalt omkullkasta. Samma kommentatorer som orgiastiskt hyllar innovatören som nutidens mest centrala intellektuella figur kan mycket väl tänkas bläddra i Maos text om revolutionens motsägelsefulla natur och behovet att hålla sig pragmatisk, och kanske är det så att Verso utan att fullt ha greppat det framför allt försörjer dem de säger sig kämpa emot med ett komplext tankegods, en slags paradoxal intellektuell pornografi — något man både kan starkt fördöma och i smyg upphetsas av. Med andra ord ska man kanske inte se denna revolutionens vår som ett tecken på att vänstern lever och mår väl, utan snarare som ett tecken på det motsatta. Det är motsägelsefulla böcker detta, ett slags kinesiska pussel, men också tecken på en tidsanda. I vår nutid som så ofta utropats som post-historisk är det ännu viktigare att inte glömma vår historia, men inte heller låtsas som om historien inte skulle vara i allra högsta grad både levande och ombytlig.
